Martinsson

Dagens tankar & känslor har varit blandade på både ett positivt och ett negativt sätt. Början på dagen var lite komisk eftersom när jag ringde Melanie klockan kvart i 8, då vi normalt tar t-banan, svarade hon sömnigt och det visade sig vara så att hon låg och sov. OMG tänkte jag - stackars henne som var tvungen att typ antingen rusa till skolan, ringa och sjukanmäla sig eller lösa det på något annat sätt... men det löste sig i alla fall. Såg henne i skolan så jag antar det i alla fall haha ;) Dagen rullade på som vanligt och vi hann med två redovisningar i ämnena Turism (om de 14 underverken) och i Försjälning&Service (om hur man ska göra en monter rolig på en mässa med aktiviteter blabla...). Vi slutade t.o.m lite tidigare eftersom jag och Stephanie (som arbetar tillsammans på ett grupparbete) typ redan är klara så vi gick bara efter att ha redigerat en liiiten grej i vårt arbete. Snabbt hem sen för att ladda om på nytt med middag och ombyte innan det var dags att åka till nästa måste - dansen :) men den är ju alltid rolig :) för er som inte vet dansar jag streetdance på Kulturama nära Sickla udde.

Än så länge har väl dagen sett rätt okej ut, tills jag kom hem och mamma och pappa satt i köket och pratade. Det visade sig att mamma gråtit och verkade vara jätteledsen över något. Jag blev rädd och tänkte, men va fan har hänt nu liksom! Mamma berättade härom dagen att hennes bästis (en av de från när hon gick i gymnasiet - de har typ känt varandra i 30 år) fått en blodpropp och låg nu på sjukhus. Jag blev väldigt chockad över händelsen men de hade sagt till nära och kära att det kanske skulle gå att ifxa. Detta var tre dagar sen. Idag ringde Annikas (bästisen hette Annika) man och berättade att Annika dött på sjukhuset. Han var jätteledsen när han pratade med mamma och han bröt ihop flera gånger. Jag förstår honom verkligen! I slutet hade Annika mått så dåligt och varit i ett sånt dåligt skick att hon bara andads med hjälp av en aspirator. OM hon inte hade haft den hade hon inte ens levt igår. Läkarna hade sagt att om hon fortsatte andas med hjälp av den så skulle hon leva högst några dagar till och det var det inte värt eftersom familj och vänner inte kunde kommunisera med henne så då tog familjen beslutet om att stänga av aspiratorn och Annika fick somna in. Mamma är väldigt ledsen över detta och det är lite jobbigt, men jag förstår henne. Att mista sin bästa vän som man har haft i evigheters evighet är inte lätt! Dessutom skulle detta gäng (bestående av mamma, Annika och två andra kompisar - som har hållt ihop sen gymnasiet) åkt på en weekend till Lysekil för att umgås och bara ta det lugnt och ha kul tillsammans. Så istället för att ha det kul och prata minnen så åker de till minne av Annika - det var väldigt fint tycker jag. Det som känns mest tokigt är att även fast jag aldirg träffade Annika så känns det som om jag förlorat någon - jag med! Men, som jag lärt mig sen tidigare händelser så fortsätter livet ändå, hur svårt det än verkar vara i detta nu. Jag lovar!!!

Ikväll blir det nog lite filmtittande och umgänge med familjen. Man vet aldirg vad som kommer att hända härnäst! CARPE DIEM (fånga dagen)!

Detta inlägg är delvis till min mamma och till minnet av Annika (R.I.P), emn även till er andra också! <3